Rickard vaknar tidigt på morgonen och haltar bort till Marko och Görans tält där han tar sitt livs fotografi. Därefter väcker han dem med ett litet gnol. Han har en känsla av att den olycka med tånageln han genomled kommer att göra sig påmind under hela dagen.

Efter någon timmes lirkande lyckas han dock få ner foten i sin vandrarkänga. Han försöker le, men då rinner endast tårarna in i munnen. Därefter linkar den arme saten till sina kamrater som står och sneglar på klockan. Vi lämnar den lilla fjällstationen och ger oss av mot Vistasdalen. Det verkar bli en fin dag.

Efter bara en halvtimme förlorar Rickard känseln i sin tå och han kan tillsammans med de andra njuta av den underbara dagen. Vi vandrar genom en fullgrön dal utan stenar och får friska sommarfläktar i ansiktet. Längs bergsväggarna som ser ut att rasa över oss rinner små vattenfall ur vilka vi samlar vatten. För första gången får vi äta lunch, och detta ute i naturen. En portion "Pasta Pesto" blir inte sämre av att Rickard trollar fram en bit vitlök ur ryggsäcken.

Vi avnjuter detta tillsammans med en ensamvandrare och hans tafliga tallrik ärtsoppa. Vi räknar med att vi har kommit halvägs till "Vistasstugorna" som är dagens mål.

Det enda som känns lite oroväckande med den här dagen är all höjd vi verkar tappa. Under dessa dagar har vi inte gjort något annan än att försöka ta oss uppåt, men nu är vi helt plötsligt lägre än vi var när vi började. Till detta läggs även den vetskap att vi efter detta ska befinna oss dubbelt så högt som vi hittills har varit. Jaja, vi knallar väl på.

För varje steg lägre ner i dalen vi kommer känner vi hur kängorna kommer snäppet djupare. Marken börjar blir riktigt blöt. Inte så underligt visserligen efter det väder vi hittils upplevt.

Tids nog börjar det faktiskt bli riktigt illa. En del hade nog sagt att det var skrattretande mycket lera, men ingen av oss ser det roliga i det. Ingen av oss ler. Inte ens Göran.

Man skulle kunna tro att det är leran som gör det så fruktansvärt jobbigt att ta sig fram. Det tror åtmistone Göran och Rickard som börjar få svårt att hänga på de andra. Tids nog börjar de dock inse att det är Henning och Marko som går fruktansvärt fort. Ja, de springer faktiskt. Underligt...

Göran och Rickard vandrar i snäppet lugnare tempo och diskuterar sina vänners idioti. Väl framme vid stugorna finner de dock sina lyckliga vänner njutande på dass. (I varsit bås)

Vi irrar runt kring stugorna ett tag, tills vi inser att vi faktiskt skulle kunna hinna en liten bit till. Det blir en rätt lång bit och vi har återtrigen tjänat in en massa timmar på vår färdplan. Nu slår vi läger vid foten av det berg som vi måste gå över för att komma till Tarfala nästa morgon.

Nu kommer någon slug rackare på att Rickard ännu inte har druckit något av den olivolja han envisades om att släpa med sig. Han hade ju sagt att han skulle dricka en mun av varje dag. Rickard blir ombedd att göra upp för dessa förlorade munnar och därmed svepa flaskan med olivolja. Rickard lyder och hjärtat börjar slå igen lagom till läggdags. Det lär visst ha varit väldigt, väldigt otrevlig.

I tältet lyckas Rickard få in en brusig kanal på sin världsradio. Henning och Rickard kan därmed somna till skvalet utav Libanesisk Countrymusik, halvt överröstad av de väldiga vattenmassor som rasar i forsen utanför.

Dagens citat