Natt 7

 

Regnet slutar inte och klockan halv två på natten bestämmer vi oss för att ge oss av mot Nicaloukta. Henning och Marko känner sig ruggiga och knappast mer entusiastiska än de andra när de blir väckta. Vi drar på oss full regnmundering och tar ett sista foto utanför fjällstationen. Om jag inte minns fel så ler jag på det kortet.

Vi håller rätt högt tempo och beräknar att nå fram om fem timmar.

Vi säger i stort sätt ingenting under dessa fem timmar som vandringen faktiskt tar. Vi bara går. Varje timme påannonserar Henning hur lång tid det har gått och det var lika fasansfullt varenda gång. Man hade hoppats på att han hade glömt den förra timmen, men ack nej. Han kom ihåg.

Sen var det tyst igen. Vi skulle ändå inte ha hört varandra p.g.a regnet, men den satans fågeln hördes hela tiden och ignorerade totalt Rickards svordomar. Göran bröt slutligen ihop över sin skalbara GorTex-jacka som vi har skyllt större delen av semestern på.

När vi har gått i fyra timmar börjar även John Blund att trakassera Rickard. Han börjar slumra till och gå i sömnen allt oftare. Det här var väl inte den bästa medicinen efter att ha spenderat hela dagen med att gå över landets högsta kulle.


Nattens citat:

Henning: Två timmar, ca tre kvar..
Göran: Det här är inte klokt! Jag är blöt precis överallt! Det är som om vattnet bara rinner rakt genom jackan!
Rickard: Så går det när man har GorTex...
Göran:

HÅLL KÄFTEN, Rickard!!!

Välj dina skämt JÄVLIGT noga nu!