Hemresa

Jag vaknar av ett bekant tjattrande som närmar sig tältet i hög fart. Holländarna lyckades tydligen ta sig över bron trots allt. När jag tittar ut genom tältet ser jag att anledningen till att de passerat så pass nära är att vi praktiskt taget har slagit upp tältet mitt på stigen.
			Göran skriker en tidsangivelse inom vilken vi ska sitta på båten och försvinner sedan färdigpackad ner till bryggan. Nere vid bryggan ligger en liten stuga där de serverar röding och glödkaka. Det känns skönt att sitta och ta det lugnt med en kopp kaffe och titta på människor som förmodligen har sovit i en säng natten innan.
Det har samlats en hel del människor nere vid färjan. Bryggan har en ganska intressant konstruktion som gör det möjligt för båtarna att lägga till oavsett vattenhöjden, som tydligen kan skilja dryga tio meter då sjön i själva verket är en kraftverksdamm. En fotograf står med stativ och fotograferar alla som stiger på och han hävdar att han ska ha korten till en turisttidning eller något liknande – ofta...
Efter bara några meter med färjan har vi lämnat kartan, och det dröjer inte längre förän vi ser – bilar! En hel parkeringsplats faktiskt. Jag går runt och tar på några medan vi väntar på bussen. Jag och Marko försöker ta en fräck bild på min sandal, men det blir inget vidare.
Det är många som lyckas sova på bussen, trots det frenetiska holländska kacklandet. Halvägs till Gällivare kör vi av på en liten provisorisk väg som knixar runt ett gigantiskt klippblock som rasat ner på stora vägen. Blocket ser ut att vara åtminstone fyra meter i varje ledd och det skulle vara omöjlig att se om det t.e.x. låg en liten Toyota där under.
			Det verkar i allmänhet vara farligt att färdas på dessa vägar. De är fyllda med gropar och har ofta dåliga eller obefintliga mittlinjer till den mötande trafiken. Vi blir lite överraskade över att se att det fortfarande sitter 110-skyltar på dessa vägar. Vi kliver av bussen på samma ställe som vi för en vecka sedan stod på och kollade på Gällivare-värstingar. Det känns avlägset.
Det är nu många, många timmar kvar tills tåget går... men vad gör det; Vi har ju hela Gällivare i våra händer. Efter 10 min vet vi att pizzerian är stängd och det finns ingenting att göra. Någon får den briljanta idén om att det måste finnas ett badhus i stan, i vilket vi kan duscha. Med lite tur kanske vi får sitta kvar på tåget då. Inne på pressbyrån får vi av kassörskan veta att det finns ett badhus, men hon klarar inte riktigt av att förklara var det ligger. En man i kön är vänlig nog att förklara, eller tja... han är faktiskt vänligare än så och erbjuder oss t.o.m. lift hela vägen. - Tänk om någon hade frågat mig om vägen till Spy Bar, inte hade jag gett dem skjuts då..., mumlar någon i baksätet.
Med nöd och näppe lyckas vi få in fyra ryggsäckar och oss själva i en enmanna-bil och hamnar så på Gällivare badhus. Receptionisten ser lite förundrad ut när vi lånar handdukar och skåpnycklar... iklädda full stridsmundering. Hon gör dock inget motstånd då förmodligen även hon vill att vi ska ta en dusch. Jag känner att jag borde ta ett foto av omklädningsrummet då jag i stort sett har fotograferat allting annat och packar upp kameran. Jag får en isande känsla av att jag gör något fel när jag står, skäggig och äcklig, med en kamera i händerna och en hel skolklass med nakna lågstadiepojkar rusar förbi. Göran gestikulerar åt mig och jag kastar ner kameran i väskan från någon meters avstånd. Jag vill hem idag och inte sitta i ett fängelse i Gällivare.
Inne i bastun sitter det ett gäng gubbar och ljuger. De tråkar oss faktiskt en hel del för att v