Avresa

"Pip, Piiiip, Piiiiiiiip" - Så var den dagen förstörd..., muttrar jag i telefonen när jag svarar, innan jag insett att det är väckarklockan som väsnas. Det var visst idag vi skulle åka upp till Sarek. Jag ryser lite när jag tänker på hur vansinnigt det är. Vem kan glömma hur det var för två år sedan, och nu är det dessutom snart vinter. Jag klär på mig fjällvandrarkläderna, riggar ryggsäcken och ger mig av till jobbet. På jobbet är det många som vill se på min packning, och kommer in på kontoret. Det är en kille som tycker att den är väldigt tung, men de flesta, inklusive jag, tycker att den är oroväckande lätt. - Har du verkligen med dig allt? Torbjörn provlyfter ryggsäcken, som inte kan väga mycket mer än en 17-18 kilo. Jag tänker tillbaka på gårdagen då jag gick till Vivo för att köpa Dextrosol. Inne i affären köper jag lite diverse grejer som kan vara bra att ha. Lite kvällsmat, ärtsoppa åt Henning, tandborste m.m. När jag på hemvägen går förbi Konsum inser jag att jag glömde Dextrosolen och går in även där. Inne på Konsum fokuserar jag istället på sopsäckar och silvertejp och glömmer återigen Dextrosol. När jag åter är hemma och ska laga mat kan jag inte hitta matkassen. Vilken matkasse? Jag har inget minne av att jag har stått och packat ner något. Jag går tillbaks till affären. - Hallå?...hallå...Ursäkta, men glömde jag möjligtvis... - ...allting du köpte...ja, Svarar tjejen i kassan och ler lite förnedrande. - Ganska fascinerande...faktiskt, mumlar jag nervöst. - Jo, det tyckte jag också. - Nej, jag har förmodligen inte med mig allt, svarar jag Torbjörn. Jag kan mycket väl ha glömt något. Jag möter dem på T-centralen. Henning, Marko och Göran. Alla ser redo ut för ännu en vecka i fjällen, även om vissa kanske har mindre packning än andra...
- Alltså, jag har tokoptimerat. Vad har ni med er egentligen? - Mat, svarar Henning. Jag har med mig all mat. Henning påpekar att han har valt bort vissa tepåsar för att få plats med mer i packningen och frågar Göran vad som egentligen menas med att tokoptimera. Vi har nu varit tillsammans i säkert två, tre minuter. Bråket är redan igång. Lika bra att värma upp. Vi ger oss av mot perrongen.
- Titta! Hönan ska också med!, skriker jag entusiastiskt när jag ser hur en duva hoppar in i tåget. - Vilken naturmänniska... Låt inte honom leta ätbara saker. Marko är hetsigare än vanligt. Han har valt ett ypperligt tillfälle att sluta röka. - Köpte du cigaretter åt honom?, frågar Henning. Första grejen jag glömde. Detta torde bli spännande. Väl ombord på tåget är det något som är fel. Kupén är på tok för liten för att rymma fyra sovande personer. Dessutom så sitter det redan två människor i den. Vi försöker förstå oss på bäddinstruktionerna på väggen. - Jag vet inte riktigt, men jag tror de syftar på att man ska sova sex stycken i kupén. Vi arbetar in all packning i hytten och kan slå oss till ro någonstans i Uppsala. Vi sitter tysta rätt länge och försöker låta bli att störa paret som sitter och läser. Någon halvtimme förflyter innan våra blickar råkar möta deras. Tystnaden övergår i ett hysteriskt hälsande fram till det ögonblick då vi alla förstått att de heter Stefan och Anlo, vilket är en förkortning för Ann-Louise. Göran uppmärksammar att de har med sig en bok av Grundsten, vilken Göran också har läst. Denna man har tydligen struttat omkring i Sarek ett par gånger utan packning, och därefter skrivit en bok om hur det går till. Vi går bort till restaurangvagnen för att köpa oss lite tilltugg att ha innan vi somnar. Göran och jag stöter på ett par skärrade Marko och Henning i en av vagnarna. - Gå inte dit... säger Marko. - Vart? - Till sista vagnen. Det är en underlig man därborta. Gå inte dit. - Vad gör han? - Tja... ingenting egentligen. Han tittade på oss... - Oj då...
			Göran är inte ute efter oförberedda äventyr och följer med de andra till kupén. Själv blir jag inte särskilt skrämd utav Markos varning utan går bort till sista vagnen där jag istället blir skrämd utav en rätt obehaglig man som står och stirrar på mig. I kupén välter min CocaCola-flaska när tåget kränger till. Det hinner rinna ut en skvätt på Ann-Lousie och Stefans krokodilskinnsväska.
Vissa skulle faktiskt hävdat att större delen av PET-flaskan åkte ut på väskan, men det överdrivs alltid i sådana här situationer. Nåväl... Jätteskojigt, tycker alla att det är, förutom jag, Stefan och Ann-Louise (De ler visserligen glatt, men jag kan se att de hatar mig). Det hela leder till en stunds mobbning av mig. Alla ska berätta för varandra om olika saker jag har gjort när de har varit med. Stefan sitter och låtsas läsa i en bok, men jag ser att han inte byter sida på en halvtimme, och han ser ut som en sån där kille som läser väldigt snabbt. Vi lyckas bygga om kupén till något som ska likna en kvart för sex personer. Själva designen påminner nu rätt mycket om ett vinställ. Jag lägger mig i mitten. - Var la du din packning, Marko? - I hyllan därborta vid toaletten. Det finns massor av plats där. Jag påpekar att jag nyligen läste att det var rätt mycket stölder på tåg. Ann-Louise instämmer. - Äsch...skitsnack! Som Marko påpekar så är det lite som att sova på JetLine. Vid varje kurva åker man antingen upp eller ner i slafen, tills det att lakanet ligger som ett rep under ryggen. Klockan är dessutom runt niotiden på kvällen, vilket gör att man heller inte är särskilt trött. Varje vaken minut känns miserabel då jag ändå vet att detta är den enda säng jag kommer se på mycket länge... Efter någon timme svär Marko till och hämtar in sin ryggsäck till kupén.