| | | | |
Vi har valt att slå läger precis vid bryggan och behöver därför inte bekymra oss om att gå upp så lång tid innan båten går, vilket naturligtvis gör att vi får det lite stressigt när vi väl går upp.
|
Nere vid bryggan har det samlats lite folk som också skall med. Det handlar inte längre om någon färja, utan två samer med varsin plastbåt med sittplankor värda 230 kronor per plats.
Packningen skall tydligen läggas i den ena båten, samtidigt som vi får sitta i den andra. I båten med all packning kliver även lite annat folk i, varpå denna båt sätter av åt ett helt annat håll än den som vi sitter i.
|
|
Denna påminnelse om hur lätt det är att bli av med ägodelar får mig plötsligt att komma ihåg att jag glömt min vandrarkäpp uppe vid tältplatsen. Detta försöker jag framföra till de andra som dock fortfarande sitter och spanar efter packningsbåten.
Vi åker genom ett trångt sund bestående av endast grynnor och en skvätt vatten. På de grundaste ställena är det ett par decimeter och vi inser att vi aldrig hade kommit över här om all packning varit i båten tillsammans med oss. Saker börjar klarna. Passagen är en fullkomligt ologisk labyrint som, enligt samen, moder natur själv röjt. Den verkar dock misstänkt anpassad för en båt, även om det förmodligen krävs år av erfarenhet för att ta sig igenom på ett snyggt sätt.
|
|
Väl utanför sundet blir vi ikappkörda av båten med packning och vi blir ombedda att hoppa över i denna. Förutom våra väskor och mina vänners vandringsstavar sitter det även två andra sällskap i båten.
Ett par i 30-års åldern, som ser ut att heta Hans och Greta, samt två män, 35 till 40 år, som av kläder och skor att döma har varit ute och vandrat förr. Vi antar att de heter Dieter und Haans.
|
Vid Rinim Samefäste är det första jag gör när vi kliver av båten att springa in i ett buskage för att leta upp en ny stav. Jag hittar genast en som är perfekt. Visst, den är lite större än den andra...men den funkar. När jag hoppar ut ur buskarna ryggar de andra tillbaka. Staven är visst större än jag befarade.
- Titta, Rickard kommer kunna skydda oss med sin påle, kommenterar Göran, oförsiktig som vanligt.
|
De närmsta kilometrarna går i en relativt händelselös, mycket bred dal med höga berg på båda sidor. Det pågår hela tiden en sorts kapplöpning med de andra sällskapen.
Alla är ju härute för att komma bort från...sossar...så att säga, men det känns konstigt att sakta in för att ge de andra ett försprång när man ändå antar att man kommer gå fortare och längre.
Samtliga sällskap resonerar givetvis likadant och farten ökar successivt. Göran kommenterar i ett att jag borde spara energi och dumpa vandringspålen.
Innan vi kliver in i den svårare terrängen stannar vi till och äter lite gröt med skummjölk. Det är första gången vi provar på detta, och det fungerar alldeles utmärkt. Skummjölken uppfyller till fullo mjölkens främsta uppgift, att vara vit.
|
|
Vi stuvar om lite i packningen, eller med andra ord, vi ger alla lite packning till Göran som är trött på vårt gnäll angående storleken på hans säck. Av mig får han en tub räkost och två gasflaskor. Av Henning får han en Utö-limpa. En Utö-limpa innehåller bl.a. fänkål och väger typ tre kilo. Nu kan vi inte hacka på Göran längre.
|
|
När vi rundat berget Dágartjåhkkå möter vi ett kärvt parti betående av stenblock i stora högar.
Denna terräng har vi alltför ofta mött förut, och den kan få den mest strålande man att gå ner sig i ångestkonen om den kommer sent på dagen, men är endast lite roligt skuttande om den kommer tidigt, eller t.ex. efter lunch. Vi skuttar på.
|
Efter ett par kilometer når vi att se resans första vad. Nere vid bergets fot härjar en liten ilsk fors. Vid sidan av denna står Dieter und Haans och överlägger. Vi avvaktar. Det verkar som om de beslutar sig för att ta en annan väg, och fortsätter upp mot forsens mynning. Vi knallar ner.
Kort efter dyker Hans och Greta upp, som tydligen har legat precis bakom oss. De verkar inte tycka att det är någonting att fundera över utan tar av sig byxorna direkt. Eftersom vattnet verkar lite väl kallt att sätta ner ett par bara ben i, så drar de på sig regnbyxor istället. Därefter sätter de igång ett projekt att silvertejpa fast benen runt kängorna. Vi rycker på axlarna och drar på oss de knägaloscher vi alla har inskaffat för endast 199 kronor paret. Vi är över innan Hans har lyckats gnaga av tejpen.
|
Sen börjar grälet. Det vanliga smågruffet som brukar dyka upp så här mot slutet av dagen och oftast går ut på att Marko och jag, som arbetar så hårt och nu äntligen har semester, istället vandrar runt med två fjällfascister. Tempot är för högt för att Henning saknar motivation och backarna är för branta för att Göran har Gore-Tex. Alla kan rutinen, det är bara ett ämne som håller oss sysselsatta medan vi går. Jag och Marko smusslar i oss varsin Dextrosol till.
|
|
- Ganska söt den där Greta, säger Marko.
- Jo. Mycket.
- Men han Hans...han...hur ska jag säga...
- ...vandrade omkring i blåa långkalsonger?
- Exakt! Tror du att dom är ihop eller?
- Absolut.
- Hur händer sånt?
- Enkelt. Religion... sekter och så. Livets Ord. Jag har sett det på film.
- Fan Rickard. Det ligger något i din teori.
- Utan tvivel.
- Fan också, man måste alltså bli frälst och salig och så?
- Börja med att sluta svära så arbetar vi därifrån.
Ahh... äntligen verkar de stanna. Vi har nått fram till hjärtat av Bástavagge-dalen. Jag vet inte riktigt om hjärta är rätt ord dock, eftersom den bjuder på en del kalla kårar. Det är två branta berg med småflis på sidorna och på marken finns bara sten och snö...plus ett och annat ren-kranium, mest för effektens skull antar jag.
|
|
Framför det ställe som vi hade tänkt slå läger på korsar ännu en hetsig fors, men denna har turligt nog fått ett brett lager av is ovanpå sig. Vi trippar osäkert över en efter en och ser till att vara extra tysta så vi inte irriterar något eller någon.
När vi har slagit upp tälten och jag har spänt upp min svarta T-shirt som en sorgeflagga blir vi passerade av Hans och Greta. De tänker ta någon kilometer till. Förmodligen för att komma ifrån oss.
|
Min blick faller istället på Henning som, om jag nu ser rätt, lyfter upp fyra stora starköl ur sin ryggsäck.
- Henning... har du burit på de där?
- Ja!
- 2 kilo...hela tiden?
- Typ...
Marko blir inspirerad utav Henning och lyfter upp en flaska 13-årig Oban ur sin väska. Sen är festen igång. Vi inser allihopa att vi bara måste fixa en brasa. Inte bara för att det skulle vara väldigt stämningsfullt utan också för att det börjar bli riktigt jäkla kallt. Problemet är bara att det verkligen inte finns någonting brännbart på långa vägar.
- Vi skulle ju kunna elda min vandringsstav, skojar jag.
- Ja, det är klart!
- Grabbar...jag skojade bara.
|
Vi äter Pasta Pesto och eldar upp min vandringsstav. Jag har släpat på den pjäsen i en mil bara för att bli övertygad om att jag inte behöver den och borde elda upp den.
Hursomhelst är den riktigt stor och brinner fortfarande när vi är klara med ölen och har gett oss på whiskyn.
|
|
Marko berättar en fylleberättelse vi alla har hört förut. Därefter berättar jag en fylleberättelse alla har hört förut. Sen berättar Marko en fylleberättelse vi INTE har hört förut och alla blir chockade. Sen slocknar elden.
- Jag skulle kunna offra lite av min stav, säger Henning
- Nej, Henning! Gör inte det! Du vet aldrig när du kan få tag på en ny, utbrister Göran
- Öhh... Göran... vad i h-e säger du? tvingas jag själv ryta till med
- Oj..hehe...ja du Rickard...
- Ja du Göran... sov så gott i natt... .
Jag känner mig lite småvinglig när jag senare står på en liten sten i vattnet och borstar tänderna. I mörkret ser jag Göran hukad springa mot tältet med en Utö-limpa under armen. Han har åtagit sig uppdraget och skyddar den nu med sitt liv. När vi ligger i tälten och är redo att slumra in hör vi ett kras i stenarna utanför. Det är helt kolmörkt. Henning tror att det är ett stenras. Jag tror att det är ett stenras orsakat av en björn. Marko är övertygad om att han hört en ren nysa.
- Du Henning...
- Ja?
- Varför tog du inte 33cl-burkar istället?
- Det hade inte varit samma överraskning.
|