Dag 3
Baksmälla i Bástavagge

- aahhh... Jag ligger och tittar upp i tältduken. Det känns att man drack en öl och en whisky igår kväll. Alkoholen tär lite mer på en när man är ute och vandrar. I vanliga fall hade det största problemet varit att man inte hade någon mat i frysen. Nu finns det mat i frysen, men den är ca 100 mil bort utan överdrift. - Morning has come....la la la laaaa!!! Det är Marko som i andra tältet försöker övertyga sig om att han mår bättre än oss andra genom att dra av ett gammalt Cat Stevens -spår.
- Morning has BROKEN, Marko! - Säkert? - Det ska rimma på spoken lite senare... - Same, same... Allt är blött idag. Verkligen allt. Kameran är övertäckt av kondens, men det borde inte spela någon roll antar jag. Det är bara alla nya elektroniska kameror som dukar under för sånt. Ha! Bomullskläder och en 70-tals Nikon. Jag står på mig.
Jag har inte ont i magen eller kinderna. Det går fortare att beskriva mitt tillstånd på det sättet. Jag har inte riktigt sovit som en kung och Marko har, enligt Göran, legat och skrikit "Messias" i sömnen. Han verkar ha tagit till sig gårdagens samtal. Det första vi har att uträtta idag är två efter varandra, tätt följande vad. Det är lite mer drag i de här och vi ser att man dessutom skulle kunna hamna längre bort än vanligt om man druttade i. Ett bra trick här är att knäppa loss alla spännen på ryggsäcken innan man går över så att man slipper simma med den på sig om man klantar sig. Sådan s.k. fjällvandrarsimning har man dessutom numer slutat med på gymnastiken i svenska skolor och man får endast träna klädsim.
			Personligen har jag ännu ett problem – min vandringsstav har brunnit upp. Detta gör att jag måste låta de andra gå över först varpå någon måste kasta över sin stav till mig. Så kommer det att vara resten av resan eftersom vi inte lär hitta några fler stavar ovanför trädgränsen. Detta är långt ifrån det sista vadet.
Grundsten har i sin bok försökt beskriva vadens svårighetsgrad, men det är svårt att tolka eftersom graderingen är väldigt digital. De två svårighetsgrader som finns är: 1. Bro finns 2. Total avklädning När jag befinner mig på ett ytterst dåligt ställe mitt i vadet och försöker hitta fotfäste så upptäcker jag att jag sjunger på "Thats the way love goes" med Janet Jacksson. Det var verkligen något nytt, men jag lovar mig själv att om jag nu hittar detta fotfäste innan jag faller så ska jag fortsätta med det. Efter vaden så tar stenlandskapet slut och vi möts istället av en vacker dal med en enorm utsikt. Alla krämpor släpper och jag minns genast varför jag är här. Istället för tyst vandring så kommer vi igång att tala om att allt möjligt. Jag håller en tämligen lång utläggning om hur man skyddar elektronikprodukter mot elektrostatiska skador. - Jag tror jag ska ta och nörda ur totalt när jag kommer hem. - Dataspel? - Njäe... jag funderar på att ta och hyra en massa Star-Trek filmer. - Varför? - De har sådana där maskiner som liksom strålar fram vad som helst de ber om. - Som t.ex. en hamburgare eller så? - Ja, t.ex. Det eggar fantasin eller hur? - Jag är på. Jag kommer hem till dig på lördagen.
Men underbart är kort. Vi böjar klättra lite för att vinna höjd och får därmed syn på Hans och Greta. De är alltför långt borta för att vi ska kunna hinna om dem. De måste ha gått upp tidigt. De kan inte ha druckit whisky. Medan jag vilar, Göran kollar läget västerut och Marko är och uträttar annat, sätter sig Henning med kartan och smider onda planer. Jag hör hur han myser och tittar på det gigantiska berg som ligger mellan oss och Viltporten.
Så småningom så kommer Göran och Marko tillbaks. De har tydligen kommit lite väl nära varandra och Marko är lite upprörd. - Om du ber om lov nästa gång så kan du ju få följa med när jag '....' !!! När de har lugnat sig så gör sig Henning hörd. Mycket riktigt. Han har tänkt att vi ska gå över berget. Vi befinner oss alltså redan på bergsmassivet Skårki på ca 1000m höjd. De högsta topparna ligger givetvis mitt i vägen för viltpasset och på sidorna av dessa går det små glaciärer som gör att vi alltså måste högst upp på någon av dessa toppar och den som Henning har spanat in verkar enligt kartan heta SoabbeltJohkå och är ca. 1600m hög. 600m höjdmeter är förvisso inte så farligt, men det jobbiga är att sträckan till denna topp är ca. 700m uppdelat i två omgångar. Detta kommer att kännas lite väl brant när man har 19 kilo på ryggen.
		Jag är skeptisk. Göran är också lite osäker. Marko är konstigt nog på. Anledningen är att han har fått syn på Dieter und Haans i kikaren. De är ännu längre fram än Hans och Greta. En halv dagsmarsch framför oss. Vi bestämmer oss för att gena. Just innan stigningen drar igång hindras vi ännu en gång av en fors. Återigen värre än de tidigare. Den här är inte särskilt bred. Det är nästan så att man skulle kunna hoppa över om man tog rejäl fart. Tyvärr så är den nere i någon form utav spricka, ca 2m under den höjd vi står på, så man skulle slå sig fördärvad, sjunka och sedan flyta upp i Mora om man snubblade. Det finns inget självklart ställe att ta sig över på, så vi splittras upp och går över på olika ställen.
Sen börjar en helt sjuk stigning. Stenarna är alldeles för stora vilket gör att man måste klättra med alla fyra. Jag försöker mig på en kraftansträngning och klättrar ett 20-tal meter utan att hämta andan, men det gör inte saken direkt lättare. Jag stannar och tittar på utsikten ett slag. Den är fin och det hela känns ganska bra trots allt. Marko påpekar att detta "inte är stabilt, men det funkar", och jag håller med.
- Vad är SoabbeltJohkå för namn egentligen? Undrar vad det betyder. - Förmodligen "Död dum turist vandrade här" Efter den första etappen hamnar vi på en ganska stor platå som ligger på 1200 meters höjd. Vi kan nu se den väg som vi måste ta upp och den är faktiskt lite brantare än vi trodde, men nu kan vi inte vända. Vi väljer nu att klättra med ganska stora avstånd från varandra så att vi inte har ner stenar på någon annan, vilket gör det hela lite tråkigare då man inte har någon att tala med. Jag känner efter Dextrosolen i fickan.
			Efter någon halvtimme finner jag mig själv hängande på ett stort stenblock som är täckt med våt mossa på vilken jag långsamt glider nerför centimeter för centimeter. Detta gör mig inte på dåligt humör, men det känns jäkligt jobbigt att jag inte lyckas klura ut hur jag ska lyckas ta mig uppåt. När vi till slut når toppen så är jag helt slut och lägger mig på rygg och blundar.
- Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. - Det verkar inte göra det heller, flinar Henning.
Det är inte sant. Toppen fortsätter att befinna sig ytterligare några hundra meter bort med lite uppåtlutning. Men nu vilar vi ut ordentligt. - Nåja, vi kommer i alla fall före Dieter und Haans. - Nja, det här tog faktikst lite längre tid än jag trodde. Vi har nog förlorat lite på det här. Någon borde verkligen ta tag i att nödslakta Henning.
Uppe på den ganska platta toppen (vi går faktiskt runt den absoluta spetsen) finns det en väldig massa olika stensorter. För varje steg man tar byter stenarna färg och det ser ut som om ett berg hade spytt över hela området. Som någon uttryckte det så skulle en geolog ha "konstant erektion" här. Nu ska vi bara ner igen. Det här påminner lite om den nerstigning vi gjorde från Tarfala för två år sedan. Fötterna värker medan Marko och jag ligger nästan magiskt långt bakom de andra två. Allt är likadant.
			...men vi kommer ner och är därmed framme vid viltpasset på den tredje dagen, som planerat. Här ska vi alltså träffa Stefan och Ann-Louise. Vi springer upp till utkiksberget, och det hela är inget annat än magnifikt. Här ska vi ta en rehabiliteringsdag i morgon och inte bryta upp förrän efter lunch.
Till middag prövar vi snabbris och Corned Beef. Marko ser skeptisk ut när han får äran att provsmaka sörjan, men det verkar ätbart. T.o.m. gott förstår vi när Marko nästan ler. Därefter går vi upp till utkiksplatsen igen. Göran som ännu inte har varit här uppe dröjer lite och dyker så småningom upp på fel topp och vi uppmärksammar honom på detta med hjälpsamma glåpord. Till choklad och kaffe sitter vi och tittar på viltlivet under oss. - Den där Grundsten snackar ju skit. Hur ska man kunna se en järv härifrån. T.o.m. träden är ju som prickar. Marko har rätt. Dessutom håller en järv samma färgnyans som dessa prickar. Vi tittar istället på lite vandrare klädda i skrikiga färger. Från våran höjd, 500 meter upp, kan vi rätt enkelt se att en grupp är på väg längs en stig som inte leder någon vart. Detta roar oss ganska mycket. Henning bryter till slut upp för att gå och knyta sig, medan vi andra sitter kvar. Efter ett tag så kommer dock hans vattenflaska tillbaks, tumlande av en kastvind (det är ganska blåsigt här uppe). Kort efteråt kommer även Henning springande, men flaskan hinner rulla utför stupet. Lite överraskande hoppar Henning efter. - Öhhh.....Henning...? - Mmm...., hörs han svara en bra bit nerifrån. - Ehh....hittar du flaskan....? - Ja, den är här! - Öh.... och var exakt är du...? - Det är en liten avsats här nere.
			Och den var fanimej inte stor. Killen är helt galen och det verkar som han kommer kunna ta hand om den där nödslakten på egen hand. På vägen mot tältet föreslår han dessutom att vi borde försöka gå ganska långt imorgon trots allt. Jag och Marko kommenterar att det bara är han som skulle kunna föreslå något sådant. Vi kryper till kojs medan det ännu är lite småljust. Nu ska vi i alla fall få sova på gräs igen.
- Vi hade kunnat ligga i Kungsträdgården nu, säger Henning. - Öh? - Det känns inte som om vi ligger i Sarek. - Intressant känsla.