Dag 4

			- Morning has...c... - ...? - BROOOKEEEN!!! - Bra där Marko! - Rickard! Det är fint ljus i dalen. Upp och fota nu din lilla djävul!
Göran är tydligen uppe före oss andra idag, antingen för att titta på utsikten eller för att göra något annat. Jag kravlar ut med kameran och ser att solen lyser rakt mot oss genom dalen. Jag vet att solen ganska ofta verkar lysa rakt mot en, men ibland känns det lite tydligare. Jag och Henning försöker tvätta av oss i den lilla sjö som ligger i sänkan. Det är lite för kallt för att tvätta håret. Jag försöker lite, men börjar snart se suddigt och bestämmer mig för att lägga av. Senare inser jag att det bara var mina glasögon som hade glidit ner. Vi äter gröt till frukost och tar varsin O'boy uppe på utkiksberget innan vi ger oss av. - Nu är det inte många dagar kvar, säger jag. - Vi lär nog inte få se Henning i fosterställning, kommenterar Göran som tydligen inte har glömt gårdagen riktigt än. - Vi får ta och spöa ner honom, jag vill fan se honom gråta, fortsätter han, föga anande att Henning går precis bakom. - Fan, svarar Henning. Jag varken säger eller gör någonting, och ändå håller ni upp mig som en supermänniska hela tiden. - Vi håller inte upp dig som en supermänniska, Henning. Vi håller upp dig som en fascist. När vi håller på att riva ihop tälten märker vi att det börjar närma sig folk från alla möjliga håll, både nerifrån dalen samt från det håll vi planerar gå åt. Inga verkar dock komma samma väg som vi kom. Underligt.
Efter bara en kort bit ser jag ett par blåa långkalsonger som jag känner igen i kikaren. Mycket riktigt, det är Hans och Greta som kommer. Hennings plan hade fungerat trots allt och vi har alltså tjänat minst en halv dag på bergsbestigningen. Vi sitter och äter Dextrosol när de nästan har nått fram till oss.
- Okej, säger Marko. Vi kommer att ha ungefär 60 sekunder på oss att sno Greta från Hans. - Tuffare än krogen, helt klart. - Hej!, säger Greta! - Hej, säger vi simultant (läs: "How are you doin´?") - Hej!, säger Hans naivt. - Vi trodde att vi hade tappat bort er, säger Greta. Vilken väg tog ni? - Den. (Vi pekar) - Skojar ni? - Nej, tyvärr... Vi förklarar ivrigt hur fin utsikt det är ifrån utkiksberget och att de borde kunna stanna där hela dagen. Greta beklagar sig dock över att batteriet i hennes kamera har tagit slut. - Vad är det för batteri, svarar jag? Jag har ett i reserv. - Det är sånt där speciellt... - Ett sånt där dubbelgjutet eller enkelt kort? - Det andra tror jag... - Ahh... ser det ut som ett vanligt freestylebatteri fast bara en tredjedel så långt? - Ja, Precis!!! Har du ett sånt!? - Nej, tyvärr...jag har det andra. Jag ser att grabbarna ger mig en blick som talar om att jag inte kör med riktigt rätt attityd... - Vi har tagit rätt många bilder dock, fortsätter jag raskt. Om jag får din adress så skulle jag kunna skicka några stycken. (53sek. där satt den) - Ja... hihi. Nåja, skitsamma. De får försöka minnas hur det ser ut och vi lämnar dem till historien, och vandrar vidare. Vi hinner inte gå långt förrän ännu två bekanta ansikten dyker upp. Det är Stefan och Ann-Louise. - Haha... vi undrade vad det var för stolle som gick i kortbyxor i den här kylan, men sen såg vi vem det var, säger Stefan.
			Han syftar på mig... jag gillar inte riktigt den där killen. Vi småsurrar lite grann om vilka väger vi har tagit och så. De varnar oss för att den väg de kom upp för förmodligen är väldigt svår att gå nerför. Sen skiljs vi återigen. Det var alltså för detta möte vi gick hit.
Nerstigningen visar sig inte vara särskilt svår, utan snarare mer lik en fyllestig. Stigen slingrar sig upp och ner i skrå efter berget och verkar aldrig riktigt vika av neråt. Än mer hopplöst blir det när det plötsligt börjar regna. Vi stannar till kort för att dra på oss regnskydd. Känslorna är nu lite kluvna och jag vet inte riktigt om det känns jobbigt eller inte. Det är ju trots allt semester och vi befinner oss många mil från närmaste telefonledning och utsikten är fin trots vädret. Jag tror man kan likna känslan lite med att just ha vunnit några tusen på lotto och nu står utan paraply i spöregnet och väntar på bussen, som kommer om 45 minuter. Det hela känns alltså riktigt jobbigt, men man är samtidigt väldigt glad. Alltså skråar jag vidare efter de andra och försöker forma mina läppar på ett lämpligt sätt.
Vi passerar ett område där några har slagit upp sina tält. Det verkar vara ett perfekt område för detta, sånär som på att det alldeles för nära ligger en mytomspunnen sten som kallas "spökstenen". Det lär tydligen vara väldigt jobbigt att övernatta i närheten av denna, så vi önskar i tystnad dessa campare en god natts sömn.
När det äntligen börjar plana ut stöter vi dessutom på en hel del blåbär som en liten välkomstgåva. Som vanligt sätter sig Marko och jag på knä och äter medan de andra otåligt står och väntar. När regnet äntligen har avtagit sitter vi på en grön sluttning och äter minestronesoppa och drömmer oss tillbaka till svunna tider. - Vem var det som förra året, halvvägs upp på Kebnekaise, spillde ut någons minestronesoppa?, frågar Göran. Marko vaknar till. - Det var Henning som spillde ut MIN minestr...SATAN!!!! Markos soppa välter återigen ut och vi andra delar som vanligt med oss och låter honom ta en extra makrill på mackan. Minestronesoppa verkar vara flyktigt i fjällen.
			- Fan, nu är det inte långt kvar till telefonen Marko, säger Göran som har hittat nödtelefonen på kartan. Jag vet redan nu vad vi ska säga... "Buhuu... Jag fryser och har ingen utrustning." - ...sen när helikoptern kommer så står det fyra killar med "full gear" där och säger: "Vi vill hem!"
Tänk att vi har den här fantasin med helikoptern varenda gång vi är ute. Av någon anledning kommer vi in på ett samtal om skogsbränder och jag berättar en kul story om en polare som lyckades starta en sådan när vi var små. Han brukade hålla på och elda cyklar, då han hävdade att de brann så bra. Han sa att handtagen, däcken och sadeln tog fart som bara den, och det var tur att ingen någonsin visade honom hur bra en vanlig planka brann. Vi ett tillfälle så eldade han alltså en hel hög med cyklar under en gran och skapade därmed en mindre skogsbrand. - Du har de mest underliga vänner, kommenterar Göran som vanligt.
		Under de kommande timmarna vandrar vi i en bit upp på dalens svaga bergssluttning. Det är endast ett par vad som ställer till det lite, samt en dum ide om att klättra upp på en kulle för att hitta en stig. Det första vattendraget kommer från sjön Bielajávrátja, som ligger en bit upp på berget och är därmed ganska lugnt. Henning och Marko vadar över utan större ansträngning, men jag följer efter Göran som en bit bort hoppar över vadet. Det är ett klippblock som befinner sig en halvmeter ovanför ett annat på andra sidan, vilket gör att man kan hoppa dessa nästan 2 meter utan problem. Man får sig förvisso en liten överraskning när man vid nerslaget blir påmind om att man har 19 kilo packning på ryggen.
Nästa vad blir inte riktigt lika simpelt, utan istället det svåraste hittills. Vattnet kommer direkt från en stor glaciär, Tjågñårisjieña, vilket gör att det har ett enormt sprutt en sån här bit ner. Återigen har vi svårt att hitta ett lämpligt ställe att vada på samtidigt som jag alltid måste springa och jaga Hennings stav när han kastar över denna. Till slut så står jag där, på en liten sten i mitten av vattenmassorna, och har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Henning och Marko som är på andra sidan har stått och skrikit förslag på varsin väg, vilket har lett till att jag har hamnat på ett helt omöjligt ställe i mitten. Jag försöker alltid kompromissa lite för att inte göra någon ledsen.
Jag kan inte backa, eftersom jag har tagit ett långt kliv upp på den sten jag nu står på. Henning och Marko lyckas till slut enas om att det bästa jag kan göra är att hoppa resten av biten, och att de ska fånga min stav när jag räcker ut den. Problemet med att hoppa är bara att man rasar direkt om man inte har minst två saker i vattnet samtidigt, ben eller stav.
- Vad fan säger ni!? - Hoppa med vänsterbenet och staven, så fångar vi stavens andra ända, säger Henning. - Skulle vi missa så kommer du inte åka ner i forsen utan bara åka in i stenarna där, fortsätter Marko - Jag hatar er..., är det enda jag kan komma på.
		...men som vanligt, så klarar vi oss alla över torrskodda och ställer oss på en klippa och tittar ner i vattenmassorna. Vi bävar alla för Smájllájåhkå-vadet. Det ligger i deltalandskapet och är en kombination av forsar från alldeles för många glaciärer för att det ska vara roligt. Gissa vilken kategori Grundsten placerar detta i. När vi äntligen ser Mikka-stugan som är dagens mål, har det börjat skymma lite. Stugan är enligt kartan låst, så vi kan inte hoppas på några förnödenheter därifrån. På avstånd ser vi en hjord renar och jag sätter igång med att byta till tele-objektivet. En ren får syn på mig och varskor de andra och det hela trappas upp till en massflykt Endast orginalrenen står kvar. Jag funderar ett slag... - Jag ska springa ikapp renen.
Sedan sätter jag igång en kraftuttömmande jakt på en dum ren som står och väntar på att jag ska komma tillräckligt nära för att hinna fotografera. När jag försöker ställa in skärpan så springer den givetvis bort en bit...och jag efter. När kräket äntligen står stilla tillräckligt länge är jag för andfådd för att hålla kameran still och jag kryper tillbaks till de andra. - Paparazzi-Rickard! - Var det kanske en kändisren!? - Sofistikerad humor grabbar... Vid ett tält inte långt ifrån står två män och observerar spektaklet. Det är Dieter und Haans. Helt tydligt så har de skippat Viltpasset. De har väl förmodligen varit där förr. Vi samlar oss och går sista biten mot Mikka-stugan. Straxt innan stugan finns det en väldigt skruttig bro som tar oss över Smájllájåhkå. Det är alltså denna fors vi åter måste korsa imorgon. Vid det här stället har den fått just fått förstärkning av bl.a. glaciärjätten Mihkájiegña (Jag börjar ångra att jag satte igång med att skriva upp namnen på alla dessa grejer). Hursomhelst så skulle man i nuläget drunkna om man bara försökte peta i forsen med vandringsstaven.
			Bredvid stugan finns den räddningstelefon vi tidigare suktade efter. Dessa ligger oftast utplacerade med ett par mils mellanrum och man ser dem alltså inte särskilt ofta. Som riktiga män sätter vi igång att undersöka hur den fungerar. Det sitter ett litet vindkraftverk och en stor antenn på taket och inuti sitter en telefon i skrikigt orange färg. Vi trängs inne i hytten en stund eftersom vi alla vill känna känslan av tak över huvudet.
Väggarna är fulla med inristningar från alla som försöker vara speciella på sitt sätt. Marko skriver "da Boy'z was here" och lägger till en webbadress. Vi verkar vara de första som gör det. Jag försöker frenetiskt minnas om det skall vara ett tildetecken eller ej i adressen. Nu måste man alltså göra en hemsida av allt det här. Vi sätter igång att leta upp en tältplats, vilket är lättare sagt än gjort. Marken är väldigt ojämn och i stort sett bestående av stenar täckta med gräs. Några hundra meter från stugan har vi tröttnat på att leta och slår helt enkelt bara upp tälten där vi får ner pinnarna. Det visar sig vara lite väl nära forsen som är ganska öronbedövande och vi får svårt att höra varandra på avstånd. Marko och jag sätter igång att tillreda lite Biff Goulasch (TM). Inifrån tältet en bit bort hörs svaga skrik från Göran som undrar om Marko vill ha sina sandaler. - Va...? - Ska du ha dina sandaler!? - Va!? - Ska du ha dina sandaler, Marko!? - Vad säger du!? - Jag sa..ska du ha dina sandaler!? - Nej! - Jag hörde honom faktiskt första gången, flinar Marko och lägger handen på stormköket. Vi har de enklaste medel att roa oss med. Marko roar sig åt Göran som försöker överrösta en fors. Jag roar mig åt Marko som hoppar omkring bland stenarna med en bränd hand. I det andra tältet sitter Henning och hånar mig över att jag inte har rullat ut mitt liggunderlag. Alla utom Göran verkar ha det roligt. Efter middagen möts vi av ett lite ovanligt problem. Vattnet är slut. Vi är vana vid att inte behöva tänka på detta härute, men nu finner vi oss gående skallgång i mörkret, letande efter något levande vatten bland grästuvorna. Det blir ett ganska stort projekt eftersom marken verkar helt torr. Samtidigt rasar forsen ett par meter bort, fylld av sedimenterat, odrickbart glaciärvatten. Plötsigt kliver jag i lite vatten med de nya torra strumpor jag har tagit på mig. Det är en litet stril som vi långsamt lyckas fylla flaskorna med. Kåsorna är nu förstörda eftersom maten innehöll tomat, som är helt omöjligt att få bort utan kemikalier. Vi kokar lite te. Det är nu så pass kallt att jag river ut ryggsäcken och tar på mig allt jag har med mig. Jag sätter på mig ett par nya torra strumpor, med vilka jag kliver i kåsan med te som i sin tur rinner ut över Marko. Vi sätter igång att elda upp alla de förpackningar vi har med oss bland soporna för att få lite värme. Henning får fortfarande inte offra sin stav för Göran. Medan jag fortfarande håller på att ta av mig alla kläder har de andra redan hunnit gå och lägga sig. Jag promenerar bort lite för långt utan ficklampa när jag borstar tänderna och får för ett ögonblick...aaah b..b..blairwitch....svårt att hitta tältet. Väl tillrätta bäddar jag ned alla mina blöta strumpor mellan liggunderlaget och sovsäcken inför ett försök att förånga fukten med kroppsvärmen.