Dag 5
Regn

Man luras ofta lätt att tro att det är regn som smattrar mot tältduken tills man lär sig att det endast är en flock mygg. Denna gång vet vi dock att det inte finns några mygg i närheten.
			- Henning och Rickard... Vi äter frukost i tälten! - Va!? - Äta frukost i tält!! - Okej... Vågar vi ut och äta i regnet eller? - VI - ÄTA - TÄLT !!! - Vad säger du!? Ska vi äta tältet? - Men... - Kan du ta om allt du har sagt Göran? - Käften...
Jag hatar att behöva ge mig av när det regnar. Det är krångligt att behöva packa ihop allting i tältet och sedan försöka fälla det utan att blöta ner innertältet. Min torkning utav strumporna har fungerat men det kommer inte att göra någon skillnad idag. Vandringen blir som väntat tystare än vanligt. Jag vet att vi kommer att gå långt idag. När man har fått på sig regnstället innan man gett sig av och sedan fått upp värmen så är det inte så farligt. Det enda som är jobbigt med regnet är just att slå läger och det är något man drar sig för. Högt uppe på bergssluttningen står en man bredvid ett enmannatält och stirrar på oss. Vi vinkar, utan att få någon respons. Han bara stirrar på oss. - Det kanske är den där mannen från sista vagnen på tåget? - Det kan det faktiskt mycket väl vara. Till slut så lyfter han dock på handen i någon sorts indianhälsning och sätter igång att packa sin väska. Det ser ut som om han hade tänkt försöka komma ikapp oss. Sånt där är lite svårt att läsa. Man vet inte om en sån där man är uppe här för att få vara ensam ett tag, eller om han är här endast för att få en anledning till att han är ensam. Ju längre vi vandrar, desto fler människor stöter vi på, vandrandes i motsatt riktning. Förmodligen så är de flesta på väg till Viltpasset. Ett par kilometer från Smájla-vadet gör vi en liten mikropaus. Genom kikaren får vi syn på ett par prickar som rör sig upp och ner för något som skulle kunna vara vadet. Det är ett dåligt tecken då det förmodligen betyder att de har svårt att hitta ett bra vad-ställe.
Ibland går man verkligen och oroar sig i onödan. Vadet visar sig vara det enklaste på hela resan. Det är uppdelat i en mängd ganska breda vad och strömmen är förvisso ganska stark, men det som gör skillnaden är underlaget som är väldigt plant. Man behöver endast koncentrera sig på att luta sig åt rätt håll, och inte vad man kliver på. Samtidigt så kan man se på marken runtomkring att detta endast gäller så här sent på året. På våren är man förmodligen inte lika kaxig.
Regnet avtar en stund och vi passar på att äta lite lunch. Det bjuds på varm fruktsoppa, vilket är något jag personligen hatar. Jag brukar ofta säga till folk att jag verkligen inte gillar varm frukt och dessa ska därefter alltid försöka bevisa motsatsen, d.v.s. att jag gillar varm frukt. Denna diskussion sätter så igång även här, trots att vi har haft den så många gånger förr. Envisa försök med att hitta undantagsfall, där det finns varm frukt som jag tycker om. Friterad banan brukar vara ett vanligt exempel, eftersom jag gillar detta. Men jag gillar kontrasten med den kalla glassen som räddar mig från den varma bananen. Det vore inte kul med julafton varje dag.
			Vilket som så bryr jag mig egentligen inte om när någon lyckas hitta ett undantag. Det betyder ändå inte att jag kommer att äta upp fruktsoppan och tycka att den är god. Jag är t.ex. inget stort fan av utav pop-modernistisk soul, men det hindrar mig inte från att nynna Janet Jackson-låtar när jag tar mig genom svåra vad.
Som tur är så får jag en skiva Utö-limpa, vilket är mer än nog för att bli mätt. Efter lunchen får vi syn på ett par nya ren-hjordar. En av renarna är albino, och kamerajakten är snart åter igång. Resans sista vad är så pass brett och lugnt att jag kan vada över det utan att använda någon stav, kanske dock mest för att det inte hade gått att kasta en stav över det. När vi står och tar av oss galoscherna kommer den tyste mannen vi sett tidigare springande över vadet. Det är inte mannen från tåget. Han är äldre och är klädd i gedigna vandringskläder, förmodligen från 60-talet. Vi utbyter några ord, men ser till att ge oss av ganska raskt eftersom vi fungerar bäst i vårt eget tempo. Särskilt när det regnar.
			Det blir blötare och blötare. Till slut så är det som att vandra i ett Mangrove-träsk. Vi hoppar runt och försöker landa på de tjockaste grästuvorna, men får ofta vatten upp till vaderna. Det finns en vandrarstövel från företaget Tretorn som heter "Sarek Touring". Den klassas en värsting bland fotdon för blöta områden och det var nog här de kom upp med namnet.
När vi kommer till torrare mark har vi givetvis helt tappat bort stigen, men det spelar inte så stor roll eftersom den var så dålig i alla fall. Nere på dessa områden används den bara som en toalett av de lokalbefolkande djuren. Så snart vi har passerat Kisuris-kåtan börjar vi leta efter en tältplats. Regnet har åter tagit en paus och det är nu lite brådis att få upp tälten någonstans innan det sätter igång igen. Vi hittar ett ställe som faktiskt är riktigt bra och hinner nästan fälla upp tälten helt innan det börjar regna.
Henning och jag lagar Cornded Beef med ris i tältet. Det är en bra vandringsmåltid som tar lite plats, men innehåller mycket och smakar dessutom riktigt gott trots att det ser ut som hundmat. Man kan steka köttet på locket till stormköket medan man kokar riset. Det finns de som hävdar att det går att koka köttet tillsammans med riset... men det går inte. När vi är färdiga joggar Göran ut i regnet och hämtar två portioner.
Efter maten så finns det inte så mycket att göra. Henning och jag ligger och pratar lite. Diskuterar om vilken tunnelbanelinje vi ska åka när vi kommer till Centralen och så. Samtalsämnet är inte särskilt kul, och vi somnar trots att solen inte riktigt har gått ner.