Dag 6
Skogstoken

- ...ck - Vad gör du Rickard? - ...gurgel - Stryper du dig själv? Jag har lyckats med att tvinna sovsäcken väldigt många var runt mig vilket gjort att snodden har lagt sig med spännet ganska hårt mot adamsäpplet samtidigt som händerna är kvar inne i sovsäcken. Ganska stolt själv faktiskt. Henning får pula ett tag med att få loss snodden och när jag till slut kan resa mig och hämta andan, ramlar det även ner en disksvamp som satt fast i håret. Om man ska ligga ute så ska man göra det som en uteliggare. Idag är vi alla på mycket gott humör. Detta är faktiskt sista dagen, och målet är Akka-stugorna. Där ska vi köpa lite fruktkonserver...kanske CocaCola. Sen ska vi duscha. Med lite flyt har de en bastu. Det får vi se. Det andra positiva är att vi ska gå på padjelanta-leden den sista milen och den kommer förmodligen att kännas som en asfalterad landsväg. Innan vi kommer dit så har vi en hel del lera att ta oss igenom.
Landskapet är väldigt kuperat och i dalarna rinner små vattendrag som geggar till det rejält. Vi varje sådant här ställe väntar alla med andakt på att Göran ska trilla på rumpan och någon kommer få säga det... Det dröjer inte alls länge förän vi stöter på björkar. Det faktum att vi nu är under trädgränsen höjer modet än mer och man känner sig lite lite närmre kylskåpet därhemma.
Ännu ett par kilometer senare kan vi se den hängbro, vid vilken vi planerat att äta lunch. Vi sitter och äter pastapåsar av den lite bättre sorten (inte pasta-pesto) när vi hör ett svagt kackel bakom oss i skogen. Vi diskuterar lite om vad det kan vara medan det blir starkare och starkare. Snart så dyker det up en hel flock med människor en bit bort i skogen. De ser ut att vara drygt 10-15 stycken, men vi är för långt bort för att höra vad de säger. De står och tjattrar en stund vid ett par skyltar som sitter uppsatta en bit bort, sen glider de ner till bron. Vi sitter och observerar dem på avstånd. De verkar ovanligt fascinerade utav hängbron, vilket får oss att undra lite var de kom ifrån, eftersom de helt klart aldrig har passerat en sån här bro förut. De står och gungar lite, går över, går tillbaks och gungar lite till innan de slutligen går vidare in i skogen på andra sidan. Det dröjer dock inte länge förrän en av männen med ett vrålskrik kommer springande tillbaks ut ur skogen och upp på bron igen. Nu har han släppt alla hämningar. Han gör indianen över bron alldeles för många gånger för att det ska vara normalt. Han stannar i mitten och hoppar våldsamt upp och ner, varpå han klättrar ner till brofästet och försöker nudda vattnet.
			- Han är ju helt skogstokig... kommenterar Göran förskräckt. Två andra i färgglada jackor springer ut över bron. Då hoppar mannen tillbaks upp på bron, förbi dem och sedan vrålandes ut i skogen på andra sidan, denna gång i en helt annan riktning från stigen. De andra fortsätter att gunga lite osäkert på bron.
- Men egentligen, säger Henning, han kanske är skogstokig. - Kanske är alla skogstokiga?, föreslår jag. - Det måste ju vara så. Nån stödgrupp som är på utflykt. Vrålet i skogen forstsätter ganska länge, men allt verkar röra sig bortåt och vi kan återgå till vår mat som nu har kallnat. När vi har ätit upp passar jag och Göran på att se efter vad det var för skyltar som vandrarna stod och tittade på. Det står skrivet lite om vilka djur man kan se här med lite tur...eller otur. Dessutom finns allemansrätten skriven på flera språk. - Hundenführer voff-voff – NEIN NEIN NICHT!!! - Aah... hundar får alltså inte föras här, säger Göran som tydligen verkar ha rätt bra koll på tyska. Vi är lite osäkra på om bron har fått förslitningsskador när vi själva passerar över den.
			Padjelantaleden är som förutspått en transportsträcka med spångar över varenda liten vattenpöl. Vägen verkar vara övertäckt med söndertrampade blåbär, vilket är lite underligt. Göran har en teori om att det är fåglar som har gjort på sig på vägen efter att ha ätit mycket blåbär. Det är väl förmodligen rätt, men det låter lite skrattretande.
Slutligen kommer vi ikapp gruppen vi såg vid bron. De har stannat till för lunch en bit fram. Vi saktar ner farten lite grann när vi går förbi för att försöka komma underfund med vad det är för folk. Det låter som om de talar tyska med lite dansk brytning, fast jag förstår inte ett ord. Då brukar det vara frågan om holländare. En kvinna står och dricker ur en porslinsmugg vilket, tillsammans med andra tydliga tecken, betyder att de inte kan ha varit ute på någon längre tur. Skogstoken står lugn och sansad en bit bort och samtalar med en annan. Det är det som är det underliga. Alla verkar vara helt normala människor, som förmodligen bara fick ett släpp.
Berget Áhkká står under vandringen ståtligt på höger sida om oss och det verkar inte som om vi, precis som med solen, någonsin kommer kunna passera det. Vi tar en liten paus, och jag har nöjet att överraska de andra med några "King Size-Snickers", som jag har haft i ryggsäckslocket hela resan. Jag hade tänkt dra fram dem vid något riktigt surt tillfälle, men det verkar inte bli av.
- Tänk om Akkastugorna har brunnit ner eller nåt när vi kommer fram. - Eller hur... Det kom in en snubbe med en brinnande cykel. När vi når bron över forsen Vuojatädno så är det bara två kilometer kvar till stugorna. Göran får mottagning med sin mobiltelefon och försöker ta reda på när tågen går imorgon. Det hela känns ändå lite avlägset. Jag passar på att låna telefonen för att ringa hem.
Ovanför brofästet sitter det en liten skylt på vilken det står att det är väldigt viktigt att man inte går över bron fler än två stycken i taget. Jag känner mig lite bekymrad över att skylten inte står skriven på engelska. Vad händer när 15 skogstokiga holländare som inte förstår svenska ställer sig och hoppar på den här bron?
Jag känner nästan en liten klump av lycka i halsen när vi slutligen når stugorna. Det är ett litet pittoreskt område med allehanda trädgårdsredskap runtomkring. Men det är något som är fel. Vi ser ingen affär, dusch eller bastu. Vi talar med en kvinna som har hand om stugorna och hon verkar inte heller känna till något sånt. Det här är ett problem. Vi kommer att få sätta oss på tåget i morgon utan att ha duschat på en vecka.
			Vi kommer fram till att det inte är någon vits med att övernatta här och att vi istället borde ta oss ända fram till bryggan, från vilken en båt ska ta oss till civilisationen i morgon. Vi betalar dock dagsavgiften som är 25kr per huvud så att vi kan äta middag vid bord och stolar. Vi äter ärtsoppa och steker våra strumpor på kaminen.
När det börjar skymma ger vi oss av på den allra sista vandringen, som borde vara i ca. 20 min. Denna gång med sandaler. Vi passerar några dåliga spångar som går någon centimeter under vattenytan, vilket gör det till en utmaning att inte blöta ner de nystekta strumporna. Det är nästan kolmörkt när vi kommer fram. Vi smäller upp tälten utan större omsorg och eldar – ÄNTLIGEN – upp de andra killarnas vandringsstavar. Jag tar med nöje hand om en stor del av styckningsarbetet. Vid elden äter vi upp i stort sett all mat vi har över, vilket är ganska mycket. Vi dricker dessutom upp det som är kvar av whiskyn. Vi kommer att rulla i säng inatt.
När vi sitter tyst och väntar på att brasan ska slockna börjar plötsligt någon svag form utav grönblå ljuskägla synas på himlen. Vi försöker komma på varifrån den kommer, när den helt plötsligt börjar strimlas upp och röra sig svagt över oss. Vi inser att det är norrsken vi får se. Det är varken starkt eller spektakulärt, men det är en perfekt avslutning på kvällen och veckan.
När vi går in i tälten har det bildats is på tältduken. Jag står i några minuter till i förtältet och tittar på fenomenet på himlen. Sen går jag in.